En älskad familjemedlem finns inte mer…

Lokkebergets I-Jager Browne

Lokkebergets I-Jäger Browne



Jag ville så innerligt gärna att han skulle få vara jakthund och åldras hos oss.
Då Jäger hösten 2011 drog av sig böjsenan i sitt bakben konsulterade vi en av de bästa för att verkligen ge honom alla chanser och få en korrekt bedömning om han kunde fungera som jakthund igen. Oddsen var på hans sida och vi bestämde oss för att prova. Behandlingen och rehabiliteringen var lång, mycket längre och med bakslag vi inte hade en aning om kunde hända.

Olyckan var framme 2011

Olyckan var framme 2011

Så när Jäger släpptes på fjälljakten i september förra året, ett år efter sin skada stod jag med en tår i ögat och fick se honom sträcka ut och göra det han älskade mest, att jaga.
Han jagade med oss hela hösten.
Men sent på hösten/vintern upptäckte vi att han inte använde sitt ben som han borde.
Han haltade efter jakten ett antal gånger och visade senare på smärta, han blev förändrad och drog sig tillbaka. Förmodligen har han felbelastat kroppen under en längre tid och fått kroniska smärtor. En rehabilitering skulle innebära livslång smärtlindring. Det fanns inget annat beslut än att låta honom somna in.
Att hundar blir gamla är en sak, men att behöva låta en fem år gammal hund somna in då den är fullt injagad och i sina bästa år. Ett av de tuffaste besluten jag tagit.
För många är en hund bara en hund, men i vår familj bor hundarna med oss inne och är älskade familjemedlemmar.

Att förklara för sina barn är inte lätt när en hund inte är svårt sjuk eller gammal och att en älskad familjemedlem inte finns mer får en helt annan dimension då ens barn sörjer och vill ha svar på frågor. Man får någonstans lägga bort sin egen sorg och vara så saklig man bara kan och svara på alla frågor. Dom fick ta adjö av honom efteråt här hemma på köksgolvet, klappa, krama, gråta och prata. De fick rita teckningar som Jäger fick med sig i sin lilla kista och Hampus skrev ner fina minnen om Jäger.

Hampus var med och begravde honom bredvid Funny uppe i vår betesmark med bra utsikt över hararnas och rådjurens stråk på kvällarna. Där ligger Jäger nu och en marshall lyser upp i mörkret på kvällarna.

Första fällda skogsfågeln

Första fällda skogsfågeln fick jag äran att fälla

Min älskade Jägermeister lämnar ett enormt tomrum. Många gråa hår orsakade han som unghund. Han var sjövild men underbar, hans storlek kunde nog lura många, men det var en mjuk hund fast med enormt mycket motor. På sitt första jaktprov på Öland i unghundsklass gick jag höggravid med honom i blåsten. Han jagade glatt, fast kanske inte med mig och jag försökte dölja frustrationen då jag ropade på honom. Domaren genomskådade glatt det såklart och frågade om jag ropade Jäger eller jävel i blåsten…
I det ögonblicket hade det kunnat vara det sistnämnda…

Han är nog en av få hundar som på ett jaktprov fått omdömet “en skön lirare”.
Vad han egentligen gjorde på jaktprovet fick domaren aldrig veta. Men det fanns annat vilt än ripa och med fyra ben som drog mer just då. Den hösten fick jag fälla hans första skogsfågel över honom och jag satt i skogen och grinade av lycka.
Den vilda unghunden var som bortblåst. Han hade blivit jakthund.

Hans första sommar då han var runt fyra månader undrade vi varför hönsen slutade lägga ägg. Det visade sig att Jäger under en tid lärt sig att smyga in och stjäla  äggen ur redena, trots att en ilsk höna hackade honom i huvet. Det var det värt. Han smög sen ut och tuggade i sig hela ägget för att smyga in igen, helt i tron att ingen såg honom. Det hela upptäcktes när jag upptäckte en miljon äggskal i de högar han lämnade efter sig..Man kunde inte annat än att skratta. Han var smått förgrymmad när ingången till hönsen spärrades av.

Jager springer

Att springa, det var livet

Han var en jaktkämpe som aldrig gav upp. På vårvinterfjällets jaktprov när hund efter hund kroknade i den lösa snön, då tuggade Jäger på timme efter timme. Han gick som en symaskin genom  värsta planteringarna efter klövvilt på hösten utan minsta tecken på trötthet. Han gav allt och lite till.

Jag startade honom ett par gånger på jaktprov . Han fick ett välförtjänt förstapris i öppenklass och var en av de 15 avkommor som räknades in i Svenska kennelklubbens bruksavelspris som Jackson tilldelades.
Likaså fanns han med i Svenska Vorstehklubbens avelspris som Jackson fått två gånger. Det är jag glad för.

Han låg på golvet och brottades med katten för att nästa stund jaga upp henne i ett träd ute.
Det var min Jäger det.

Jäger

Jäger, en oförglömlig vapendragare

Dan innan han fick somna in tog jag en långtur på skidorna med Vinna och Jackson. Ett par km hemifrån dyker Jäger upp flåsandes bakom oss.  Han hade helt sonika öppnat dörren hemma och sprungit ikapp oss. Inte ville han vara hemma då det skulle springas. Han fick fortsätta med på turen och den stunden med honom ute i skogen tar jag med mig länge i minnet. Han hittade två grupper med orrtuppar i snön. Sista gången skallade han i glädje när de for upp och jag bara skrattade, jag njöt av att se honom lycklig i sitt rätta element. På kvällen kom hältan krypande tillbaka…
Precis innan vi satte oss i bilen för att åka iväg sista morgonen han och jag så sprang han här hemma i skogen ihop med sin far. De ställde en grann fasantupp i ett buskage som ilsket och kacklandes tog sin tillflykt. Det kommer jag att minnas länge…

Jäger åt Frolic ur min hand tills han somnade i mitt knä, hans glupande aptit fanns med ända tills ögonen slöts. Det var min Jäger det.
Mattes hund fullständigt och så förkrossande hemskt.

Sov i ro min fina Jäger. Det är tomt här hemma, och saknaden är enorm. Ikväll var det ingen hund som tog ett varv i köket när alla lagt sig för att kolla så att inget bröd eller kattmat fanns framme. Det var tyst på köksgolvet.

Jag hoppas att du nu jagar för fullt  i jakthundarnas himmel Jäger. Dom kan skatta sig lyckliga som fått en sådan underbar personlighet som dig där uppe.

Du fattas mig..

Första apporten efter en lång lång rehabilitering, Jäger

Första apporten efter en lång lång rehabilitering, det var lycka.

närbildapport

På andjakt

12 thoughts on “En älskad familjemedlem finns inte mer…

  1. Så fint du skrivit om Jäger… förstår att det var ett svårt beslut… varit där själv… kramar till dig o familjen :)

  2. Annika,
    Så fint skrivet … Tårarna rinner ner för mina kinder… Jag tänker på dig och är ledsen för er skull. Nu har han det bra igen… Kram Åse

  3. Tårarna rinner när jag läser…
    Sov i ro fina Jäger och fortsätt vara den du var även i hundhimlen!

  4. Jag önskar jag kunde hjälpa dig att bära denna smärta…det tuffaste vi har som hundälskare att råka ut för!!! Men Jäger har haft tur som haft dig till matte och nu har han det bra där han är utan smärta. Varma kramar från oss till er nu! <3

  5. Fina Jäger – han gav oss många goa skratt!
    Nu jagar han som han själv vill i hundhimlen med en massa goa kompisar.
    Kram

  6. Tack alla. Ja visst är det tungt. Och tomt tomt är det. Många härliga minnen har vi efter denna speciella och härliga hund. Det är sig inte riktigt likt här hemma.

  7. vakkert skrevet, får tårer i øynene. Får meg til å tenke på min egen som er 13 år nå. gruer meg til han sovner inn. Man blir så forbasket glad i dem.
    Jæger kunne nok ikke hatt ett bedre liv enn han har hatt.

    klem Andreas

  8. Stort tack Andreas. Ja det har varit ett par riktigt tunga veckor. Men jag får tänka på vad en god vän sa: Att sörja sina fyrbenta är ett tecken på att de tog en stor plats i hjärtat och livet. Det blir inte lättare, men väl så kloka ord. Jag tar fortfarande fram tre koppel istället för två inför promenaderna….kram Annika

Comments are closed.